Ritva och Markku har över 40 gemensamma år bakom sig. De har två barn och barnbarn, och därtill barnens bonuskatter. I parets liv har det också funnits en hel skara andra barn, som stått dem nära.
– Vi har i tiderna varit låneföräldrar till några av våra egna barns kamrater, berättar Markku.
– Och då det första gången kom flyktingar från Somalia till Finland, bad en av pojkarna oss bli reservföräldrar. Sen har vi förstås ännu gudbarnen, räknar Markku upp.
Båda har också i yrket arbetat med barn, Markku som lärare, Ritva som barnträdgårdslärare, senare som rektor för konstskolan.
– Alla möten med barn och ungdomar har lärt mig mycket. Att bättre hålla ögonen öppna och se sådana saker, som man i de vuxnas värld nödvändigtvis inte skulle lägga märke till, säger Ritva.
– För några år sedan fick vi i Repovesi nationalpark av barnbarnet lära oss också det, att myrorna är barn till spindlar, skrattar Ritva.
Viktigt i livet
Ritva och Markku pratar mycket om hur mycket välstånd det numera finns i Finland. De jämför situationen med efterkrigstiden. Även om det materiellt sett inte då fanns just någonting, byggde och underhöll man små skolor, och Finland klarade också den interna flyktingströmmen.
– Vi finländare kunde se oss lite omkring, och lära oss tänka, att all rikedom inte behöver vara just min, säger Ritva.
– Det där att lära sig att dela med sig skulle vara bra. Det kunde numera vara till exempel ett läroämne i skolan.
Bastryggheten är också viktig i livet
– Trygghet är den största bekvämligheten en människa kan få. Och då menar jag inte försvar av fosterlandet, utan ett sådant liv, där man inte behöver kämpa varje dag, konstaterar Markku.
Båda uppskattar utbildning högt.
– Jag har i mitt arbete helt konkret fått se, hur en utbildningseuro satsat på ett barn förökar sig mångfaldigt. För att inte tala om hur det är i ett sådant land, där det finns många hinder för utbildningen, konstaterar Ritva.
– Man kan jämföra utbildning med en sten som kastas i sjön och gör vågor som går ända fram till den motsatta stranden. Utbildning är i själva verket den enda vägen till att göra världen bättre, fortsätter Ritva.
Testamentet är nu gjort
Paret Aalto har nyligen skrivit ett testamente, i vilket de genom UNICEF kommer ihåg också världens barn.
– Nu känner man ju sig så ädel så det inte är klokt, skrattar Ritva och Markku.
– Ja vi har ju alltså gjort testamentet redan för en vecka sedan!
Ritva och Markku konstaterar, att de egna barnen och barnbarnen är de allra viktigaste i livet. Men det uteslöt ändå inte viljan att hjälpa också världens barn. De egna barnen hade ingenting emot det.
Att göra ett testamente hade redan länge funnits i paret Aaltos tankar.
– Det fanns med på den där ”Att göra” -listan. Men helt p.g.a. egen oföretagsamhet blev det bara ogjort, konstaterar Ritva.
– Processen att göra ett testamente var sist och slutligen mycket enkel. Via UNICEF hittade vi en pålitlig advokatbyrå och där var det praktiska arbetet verkligen behändigt.
Förutom brådska och oföretagsamhet kan en annan orsak till att man skjuter upp att ta i tu med testamentet vara det, att det påminner om ens egen dödlighet.
– Jag tror att det finns en smula vidskeplighet med där, att om jag nu börjar ordna med mitt testamente, så är det då imorgon jag kastar veven, funderar Ritva leende.
Hurudant spår lämnar du
Att dela med sig och att leva ett människovärdigt liv dyker ofta upp i Markkus och Ritvas prat. Livet i sig självt är viktigt och värdefullt.
– Det borde bli spår efter människan i världen, konstaterar Markku.
– Själv har jag som lärare lärt vidare endast det som andra först lärt mig. Men kanske det så här genom UNICEF på riktigt blir det där spåret i världen. Kanske just vår lilla peng hjälper.
På frågan varför man borde hjälpa just barn, svarar Markku bestämt.
– Nå, ligger inte hela framtiden där! Man måste hjälpa världens barn av många orsaker, men den viktigaste orsaken är att det är rätt, konstaterar han.
Ritva är av samma åsikt.
– Om vi inte tar hand om den följande generationen, så finns det heller inget behov att skriva några testamenten, säger Ritva.
– Allvarligt tänkt så är det ju så, att världen tar slut utan barn. Punkt.